För ungefär två veckor sedan så släppte riksrevisionen en stor rapport som granskade vårdkonsumtionen i Skåne och västra Götaland. Slutsatserna var att den tvingande lagen om valfrihetssystem (LOV) som funnits sedan 2010 har skapat en större ojämlikhet inom vården. Trots det menar vårdvalets försvarare att den kan reformeras inom befintlig ram och den borgerliga oppositionen tillsammans med Sverigedemokraterna hotar därför att fälla regeringens förslag om att slopa tvångs-LOV. Men är det rimligt att tro på en reformering av vårdvalet eller finns det en direkt motsättning mellan jämlik vård och valfrihet?
Valfriheten att välja utförare har i många regioner gått långt och det har gynnat de grupper som är friska nog att göra informerade val på ett rationellt och obehindrat sätt. De grupper som däremot är för sjuka eller oinformerade för att kunna välja har blivit nedprioriterade. Riksrevisionens rapport visar också att antalet allvarligt sjuka som inte regelbundet får träffa en läkare blir allt fler samtidigt som antalet sökande med lindriga eller självläkande symptom också skjuter i höjden. De etiska principerna kring vård efter behov sätts åt sidan när valfriheten alltid kommer i första hand.
För ett antal år sedan jobbade jag själv på ett LSS-boende för allvarligt psykiskt funktionsnedsatta och bara tanken på att de personer jag vårdade skulle ges ett vårdval är absurd. Detta var personer med ett stort vårdbehov på grund av grav autism. Samtidigt hade många av dem ingen kontakt med sina familjer eller några släktingar då dessa antingen inte var i livet eller inte ville veta av sina barn längre. Så sorlig är verkligheten ibland men det förändrar inte att de hade ett stort behov av vård och vår förmåga att ta hand om dem på ett värdigt sätt var helt avgörande för deras dagsform. Rutiner, uppföljning och rätt medicinering kan ge en aggressiv och introvert autist det lugn som krävs för att personen ska få ett lugnare och bättre liv. På samma grunder har Demensförbundet kritiserat vårdvalet som de menar kraftigt missgynnar de grupper som behöver vården mest.
Försvarare av valfrihetssystemet brukar då peka på att tillgängligheten till vårdcentraler har ökat men även i detta hänseende tydliggör nu riksrevisionen att det främst är rika kommuner eller stadsdelar med invånare som har hög medelinkomst, bra utbildning och en medelålder på under 70 år som fått fler vårdcentraler. Unga, friska och välutbildade är de som gynnas i ett system som mäter och belönar antal vårdbesök snarare än resultaten av behandlingen.
Så vad kan göras inom det befintliga systemet? Att avskaffa tvånget för landsting att införa LOV är ett första steg men samtidigt måste vi undersöka vad som kan göras för de grupper som idag står längst från vården samtidigt som behoven är som störst. Ett konkret exempel är den Malmökommission som fick i uppdrag att undersöka skillnader i malmöbornas hälsa, ett utmärkt initiativ för att förstå varför hälsa och livslängd skiljer sig åt mellan stadsdelarna. En liknande insats på nationell nivå borde genomföras för att hitta de reformer som skulle kunna förbättra hälsan för så många som idag går utan den vård de har rätt till.
Vården är värd en bättre politik än idag och förhoppningsvis slipper vi se en mandatperiod där oppositionen sätter sig på sned och röstar ner varje konkret förslag till en jämlikare vård som regeringen lägger fram. Vården måste återigen få fokusera på att hjälpa de som är sjukast, de som behöver den bäst och de som har svårast att nå fram.
Magnus Nilsson, utredare Tankesmedjan Tiden
