När Jean-Claude Juncker som ny kommissionsordförande 2014 presenterade sina prioriteringar för de kommande fem åren fanns en investeringsplan budgeterad till 300 miljarder euro bland åtgärderna. Planen som ska finansieras genom en ny europeisk fond för strategiska investeringar (EFSI), förväntas kunna mobilisera upp till 315 miljarder euro genom privata finansieringar. För ett Europa i kris är denna tillväxtinjektion i form av ökade investeringar inte bara efterlängtad utan nödvändig. Men hur fördelas egentligen tillväxtsatsningen?
Investeringarna ska gå till områden som är strategiskt viktiga för EU, bland annat energi, transport, bredband, utbildning samt forskning och utveckling. Det finns även en möjlighet att stödja social infrastruktur och urban utveckling. Istället för att öronmärka pengar för enskilda länder ska pengarna distribueras utifrån projektens kvalitet och sammanfalla med fondens övergripande syfte: att förstärka den Europeiska Unionens inre marknad. En investeringskommitté, bestående av oberoende marknadsexperter, har tilldelats ansvaret att bedöma vilka projekt som ska beviljas stöd. Till dessa har samtliga medlemsländer fått lämna in förslag på investeringsmöjligheter.
De enskilda ländernas projektlistor är långa. Många listor, uppåt sju-åtta A4-sidor med detaljerade beskrivningar av utförare, implementering och syfte. Efter att ha scrollat sig igenom sida efter sida av ansökningar och slutligen landat i det svenska kapitlet slås man därför direkt av hur kort vår projektlista är. Och ofullständig. Nästan slarvigt komponerad faktiskt. Sverige har ansökt om investeringsbidrag till fyra projekt, bland annat bredbandsutveckling och startbidrag till företag. Det är inga dåliga förslag i sig, absolut inte. Men det är anmärkningsvärt hur få projekt Sverige skickat in i jämförelse med andra länder. Våra nordiska grannländer följer till exempel inte samma trend. Finland har skickat in över 80 ansökningar.
Vad grundar sig det svenska ointresset i? Regeringens mediala ståndpunkt i frågan har varit positiv. Dock uttalade sig statsminister Stefan Löfven och menade att investeringsfonden i första hand är till för högriskprojekt i ekonomier med sämre förutsättningar än den svenska. Detta skulle kunna förklara vår korta lista med ansökningar. Men vi verkar vara relativt ensamma om att resonera på det här sättet. Det finns heller ingenting i mängden ansökningar från likartade ekonomier som den svenska, eller i investeringsfondens styrdokument som stödjer Löfven:s uttalande.
Dessutom är det knappast så att den svenska ekonomin blomstrar, varför ett tillväxtkatalyserande bidrag vore fruktbart att skjuta in i de sektorer som lider av störst finansiella svårigheter. Inom dessa skulle vi dessutom ha störst möjlighet att beviljas bidrag, varav ett exempel är bostadssektorn. Sverige, som av EU-kommissionen bedömts som ett land med så omfattande bostadsbrist att det riskerar hamna i makroekonomisk obalans, har valt att söka bidrag för att stimulera nystartande av företag och IT-utveckling. Allt gott med dessa förslag, men om det upplevs som svårt att få ta del av fonden måste det väl ändå vara störst chans att få stöd för det område som EU-kommissionen bedömt som landets mest problematiska.
Genom att satsa på social infrastruktur och därigenom tillgodose bostadsbristen har Sverige dessutom potential att öka rörligheten hos medborgarna och därmed även stimulera och öka flexibiliteten i den ekonomiska sektorn. Om arbetskraften ska kunna vara mobil över både yrkesområden och landsgränser måste fundamentala rättigheter, som den till bostad, vara säkrad. Detta skulle inte bara stärka den svenska ekonomin utan även den Europeiska Unionens inre marknad. Sverige skulle inte heller upplevas som kontroversiellt genom att satsa på social infrastruktur istället för exempelvis digital. Sammantaget uppgår nämligen antalet projekt inom den sociala sektorn till 15 procent av samtliga inkomna ansökningar till fonden.
När nu Sverige i dagsläget lägger noll statligt stöd på att subventionera bostadsbyggandet måste större engagemang för andra typer av finansiering visas. Bostadssektorn behöver en enorm skjuts framåt, särskilt om Socialdemokraterna ska nå sitt mål om 250 000 nya bostäder till 2020.
Även om investeringsfonden är långt ifrån perfekt så är den ändå något. Och om den officiella inställning är att Sverige anser den vara ett positivt tillskott – varför så ointresserad?
Tora Färnström, praktikant
