Idédebatt som låter arbetarrörelsen och vänstern blicka framåt.

”Länge leve Sovjet-Sverje!” (Sic! Och sick!) När Vänsterpartiet idag samlas till kongress är det värt att påminna om partiets mörka historia. Citatet från ett protokoll från dåvarande SKPs centralkommittés möte 1953 är helt äkta. Även den något oortodoxa stavningen. Jag hittade det själv när jag som ung student satt och rotade i Arbetarrörelsens arkiv (nej, jag hade inget liv då). Hyllningarna till Stalin var legio, och Vänsterpartiets föregångare var då en integrerad del av kommunistinternationalen. Det här är upprörande, och det var i hög utsträckning det ideologiska och organisatoriska arbete som socialdemokrater och fackföreningskämpar bedrev ute på arbetsplatser som gjorde att stalinismen aldrig fick ordentligt fotfäste i vårt land.

Vänsterpartiet har en mörk historia. Men jag skriver inte detta för att riva upp ett gammalt sår. Vänsterpartiet har gjort upp med åtminstone den här delen av sin historia. Inte minst nuvarande partiledaren Jonas Sjöstedt har varit ledande i att bryta med partiets kommunistiska förflutna.

Idag är den stora utmaningen för Vänsterpartiet snarare att fundera över vilken som blir partiets nya stora valfråga efter den delvisa framgången i frågan om vinster i välfärden (som dock – nota bene – inte är avgjord ännu). Partiet har haft flera angelägna framgångar i budgetförhandlingarna med regeringen. Men räcker det?

Samtidigt har det uppstått en olycklig konflikt inom partiet – mellan sekulära feminister och en partiledning som är rädd för att beskyllas för att vara islamofober genom att agera hårt mot hedersförtryck. Konflikten cirkulerar i hög utsträckning runt den orädda och frispråkiga riksdagsledamoten Amineh Kakabaveh, som förra året även utsågs till Årets svensk av magasinet Fokus.

Här finns det anledning att fundera över hur Vänsterpartiet kan säkerställa att det inte uppfattas som att riksdagens kanske mest entusiastiskt feministiska parti sviker alla de flickor och kvinnor som faktiskt lever under starkt begränsande patriarkala förtryck. I Sverige. Idag.

Men den viktigaste lärdomen från detta handlar egentligen inte om Vänsterpartiet själva. Även om många socialdemokrater och fackliga uppfattar Vänsterpartiet som i bästa fall vänsterpopulister, så finns det inte alls lika mycket ont blod mellan partierna längre.

Vad socialdemokrater och fackföreningsrörelsen har att lära av historien med Vänsterpartiets föregångare under 1900-talet är vikten av att folkbilda, samtala och möta populismen ute på arbetsplatserna. För idag är det inte stalinister som är det största hotet mot arbetarnas, tjänstemännens och andra löntagares intressen. Idag är det ett annat populistiskt parti som med helt andra utgångspunkter riskerar att locka vanligt folk att stödja en i praktiken rasistisk politik som ställer grupper mot varandra.

Med enkla svar på svåra frågor. Med en giftig retorik som sparkar nedåt istället för uppåt. Och med en offerroll som skymmer partiets egentliga högeragenda försöker Sverigedemokraterna att flytta fram sina positioner bland LO-väljare – men också bland tjänstemän, akademiker, egenföretagare och pensionärer.

Arbetarrörelsen har all anledning att vara stolta över vad vi och våra föregångare har åstadkommit: en generell välfärd, ett jämlikt samhälle och en i grunden urstark ekonomi baserad på kunskap och hårt arbete. Men vi får aldrig vara nöjda. Möjligheterna att få rätt vård i tid varierar kraftigt. Klyftan på arbetsmarknaden mellan de som har en examen och de som inte har klarat gymnasiet riskerar att leda till nya utanförskap. Och pensionärernas ekonomiska villkor lämnar en hel del övrigt att önska.

Genom reformer som märks för vanligt – och ovanligt (för att inte vara normförstärkande) – folk. Genom fortsatt organisering och samtal på arbetsplatserna. Och genom en trygghet i våra grundläggande värderingar kan socialdemokrater och fackligt aktiva tillsammans än en gång visa att vi har kraften att möta polariserande extremism på arbetsplatserna, runt köksborden och på gator och torg. För att lyckas med det behövs ofta en levande diskussion inte bara om de faktiska sakförslagen, utan om vår syn på människan och samhället.

Därför kommer Tankesmedjan Tiden att fortsätta det arbete som Hjalmar Branting startade för 110 år sedan: att leda det idépolitiska samtalet om jämlikhet, arbete och välfärd. Vår ambition är att släppa fram nya spännande idéer och förslag på svar på det som ett visst SVT-program har gjort till sin slogan: Vart är vi på väg?

Daniel Färm

chef, Tankesmedjan Tiden