Idédebatt som låter arbetarrörelsen och vänstern blicka framåt.

Det går inte att skriva en analys av den här veckans politiska händelser utan att ta upp Leifs Östlings famösa uttalande: Vad fan får jag för pengarna?

Han har fått massiv kritik. Från höger till vänster har politiker fördömt sitt uttalande. Sociala medier har fyllts av exempel på vad man faktiskt får för sina skattepengar: skola, sjukvård, försvar, polis och så vidare, allt under hashtagen #vadfanfårjag.

Dessutom har Östling själv backat från sin sågning av det svenska välfärdssystemet.

Så vad finns det egentligen att säga?

En viktig slutsats, några dagar efter att stormen lagt sig, är att det svenska debattklimatet ändrat karaktär under de senaste 30 åren. På 1980-talet var det många som sade ungefär som Östling. Både direktörer och höginkomsttagare, även en del vanliga knegare, kunde på fullt allvar häva ut sig att de betalade så mycket skatt att det försörjde ett par dussin som inte arbetade.

Det var under de år nyliberalismen fick fäste i den svenska samhällsdebatten.

I dag ser det inte ut så. Sedan Reinfeldts tid som moderatledare står det klart för alla politiska partier att den som vill vinna mitten i svensk politik, där de flesta väljare finns, måste ställa upp på grunderna i den svenska modellen. Skattefinansierad välfärd, organiserad arbetsmarknad och en ansvarsfull ekononomisk politik. Människor är inte så bekymrade över att de betalar för mycket i skatt, däremot är de bekymrade för de delar av välfärden som inte fungerar. Men det är något annat. När saken undersöks svarar de flesta att de till och med kunde tänka sig att betala mer i skatt om de bara visste att det gick till den offentliga sektorns kärnverksamheter.

En annan slutsats är att det uppenbarligen fortfarande finns viktiga samhällsaktörer som har Östlings perspektiv. Som tror att det fortfarande är 1985 och som nog helst skulle se att det fortfarande genomfördes demonstrationer mot löntagarfonder och att Reagan satt i Vita Huset.

Det är en lärdom för alla de som försvarar den svenska modellen och som tänker att dess grunder är säkrade. Pendeln kan svänga fort. Östling har makt och många i näringslivet resonerar antagligen som han.

Sedan stämmer det förstås, som Östlings försvarare konstaterat, att han inte gjort sig skyldig till något olagligt. Hans skatteplanering är helt inom lagens gränser, även om de ändå kan vara med eller mindre lämpliga, och de som på allvar menar att han borde stoppas från detta måste och söka lösningar för att hindra den sortens skatteplanering. Och då blir svaret rimligen att EU måste hitta fler gemensamma lösningar för sina medlemsländer.

Men det är en helt annan, och för den svenska vänstern mycket mer kontroversiell, fråga.

Jesper Bengtsson

Chef, Tankesmedjan Tiden