Idédebatt som låter arbetarrörelsen och vänstern blicka framåt.

Till slut kunde EU och Storbritannien enas om ett ramavtal för det brittiska utträdet ur unionen. I mars nästa år lämnar britterna det politiska samarbetet. Under en övergångsperiod fram till slutet av 2020 stannar de kvar i den inre marknaden och tullunionen.

Det låter som en smidig, om än genuint olycklig, lösning. Britterna hade behövts i EU. Britterna hade behövt EU.

Men den som tror att utträdet därmed är spikat och klart misstar sig. Ramavtalet är just ett ramverk, i det här fallet ett osedvanligt löst sådant, och som så ofta i avtalssammanhang är det i detaljerna djävulen visar sig.

Det största problemet är förstås gränsen mellan Irland och Nordirland. Premiärminister May ställde redan tidigt i processen en rad oförenliga krav. Hon kommer inte gå med på att det upprättas en ”hård gräns” mellan Irland och Nordirland. Det nuvarande tillståndet utan gräns var en av förutsättningarna för ”The Good Friday Agreement”, fredsuppgörelsen på den irländska ön på 1990-talet. En ny gräns skulle inte accepteras av Nordirlands katoliker och därmed riskera stabiliteten. En variant vore då att låta Nordirland stanna kvar i tullunionen och den inre marknaden, men det skulle aldrig accepteras av Nordirlands unionister. Och det enda EU och Storbritannien tycks ha endast om i nuläget är att det inte ska bli en ny tullgräns mellan Nordirland och England.

Det räcker förstås inte.

Problemet för Brexitörerna är att även en ”mjuk gräns”, det vill säga minsta förskjutning mot gränskontroller mellan Irland och Nordirland riskerar att uppfattas som en hård gräns och därmed skapa långtgående konvulsioner mellan parterna på ön.

Samtidigt har May lovat de som röstade för ett utträde att man inte ska stanna kvar i den inre marknaden och tullunionen. Den inre marknadens fria rörlighet av arbetskraft var en av huvudorsakerna till att Brexit-sidan fick majoritet i folkomröstningen. Många britter vill stoppa arbetskraftsinvandringen från östra Europa, även om det är oklart hur de ska klara sin ekonomi utan den.

Den stora fackliga organisationen TUC har insett detta och vill hålla kvar Storbritannien både i den inre marknaden och tullunionen. Labourpartiet har tills vidare sagt att folkomröstningen ska respekteras och att utträdet ska bli fullständigt, men många inom labour menar att det är ett misstag. Det är inte otänkbart att Labour under transitionsperioden mellan mars nästa år och december 2020 kommer ändra sig. Många politiska analytiker tror också att Theresa May kommer att utmanas som ledare för Tories, och med en ny partiledare och premiärminister kan man möjligen backa i förhandlingarna och stanna kvar i alla fall i tullunionen. Det skulle göra det möjligt att lösa Irlandsfrågan. Om inte riskerar hela processen att fastna i ett Moment 22. Ingen lösning är möjlig.

Även det scenariot har fått ett namn i den brittiska debatten. Man säger att landet riskerar att bli ”lost in transition”.

Jesper Bengtsson

Chefredaktör, Tankesmedjan Tiden