Idédebatt som låter arbetarrörelsen och vänstern blicka framåt.

Att Sverige fortsätter att acceptera religiösa friskolor är djupt bekymmersamt. Skolan ska vara en mötesplats för elever med olika bakgrunder, inte en plats där elever delas upp utifrån deras föräldrars religiösa tro. Skolan är till för eleverna, för kunskapsinhämtning och för nyfikenheten, inte för religiösa samfund eller andra aktörer som vill utöva ensidig påverkan på barn och ungdomar. Därför är det bra att regeringen nu tillsätter en utredning för att se hur regelverket för religiösa friskolor kan skärpas på ett sätt som stämmer överens med de internationella konventionerna.

Men det räcker inte. Att endast skärpa tillsynen av och reglerna för religiösa friskolor – men fortsätta att tillåta dem – bäddar för fortsatt religiös uppdelning, fortsatt ensidig religiös påverkan från skolan och fortsatt begränsning av elevernas rätt att själva söka, välja eller välja bort livsåskådning. Samma regler som idag gäller för kommunala skolor bör gälla även för friskolor: hela skoldagen ska vara fri från ensidig religiös påverkan. Religiösa friskolor hör inte hemma i det skattefinansierade och obligatoriska skolväsendet.

Den utredning som utbildningsminister Gustav Fridolin (MP) nu tillsätter bör se på hur – inte om – vi kan se till att både undervisningen och utbildningen i övrigt är helt fria från så kallade konfessionella inslag. Rent lagtekniskt är det enkelt: slopa Skollagens 1 kap 7 § och skriv om 6 § så att det framgår att hela skoldagen ska vara helt icke-konfessionell. Klurigheten ligger i hur svensk lagstiftning ska förhålla sig till en paragraf i Europakonventionen (Artikel 2 i tilläggsprotokollet från 1952): ”ska staten respektera föräldrarnas rätt att tillförsäkra sina barn sådan utbildning och undervisning som står i överenskommelse med föräldrarnas religiösa och filosofiska övertygelse”.

Socialdemokraterna fattade på partikongressen för mindre än ett år sedan beslut om att skolan ska vara fri från religiös påverkan och konfessionella inslag. Men där finns också en passus om att detta ska ske ”med respekt för de internationella åtaganden som Sverige ingått och de nationella minoriteternas ställning”. Därför är regeringens initiativ nu ett steg i rätt riktning.

Men när utredaren nu ska titta på de internationella konventionerna, så är det viktigt att även väga in Barnkonventionen. Att regeringen parallellt vill inkorporera Barnkonventionen i svensk lag gör att den får ökad tyngd. Där står att ”Konventionsstaterna ska respektera barnets rätt till tankefrihet, samvetsfrihet och religionsfrihet” (Barnkonventionen art 14 § 1). Religionsfrihet missuppfattas ibland som om det handlar om religiösa samfunds rätt att utöva ensidig religiös påverkan på barn och ungdomar. Det är helt fel. Barnkonventionen tydliggör att barn och ungdomar också är subjekt, som själva ska kunna forma sin egen uppfattning i exempelvis livsåskådningsfrågor utan att utsättas för pådyvlande försök att styra val av tro eller icke-tro. Religionsfriheten – rätten att själv fritt söka, välja eller välja bort livsåskådning – omfattar även barn och ungdomar

Detta gör att det finns ett betydande tolkningsutrymme. Det står inget i Europakonventionen om att stater måste tillåta religiösa friskolor inom ramen för det skattefinansierade och obligatoriska skolväsendet. En fullt rimlig tolkning skulle kunna vara att staten inte får diskriminera den som vill bedriva religiös undervisning på kvällar, helger eller lov. Det är en viktig princip: bibelstudier, koranskolor, sekulärhumanistiska konfaläger fyller för många en viktig funktion, som givetvis ska värnas.

En annan tolkning av paragrafen i Europakonventionen skulle givetvis kunna vara att det visst handlar om den vanliga, skattefinansierade och skolpliktiga skolan. Men i så fall bryter Sverige redan idag mot den. Den svenska Skollagen skiljer nämligen på själva undervisningen (det som sker på lektionerna) och ”utbildningen i övrigt” (det som sker i samband med skoldagens början och slut, på raster, vid lunchen, på temadagar, o s v). Där tydliggörs just att alla kommunala skolor ska ha en helt icke-konfessionell undervisning och utbildning i övrigt. Men för friskolor gäller att de får ha konfessionella inslag i utbildningen i övrigt. Det innebär att tusentals elever i Sverige varje dag möts av ensidig religiös påverkan när de kommer till skolan samt mellan och efter lektionerna. Men det innebär ju – om man ska tolka Europakonventionen så som anges ovan – att Sverige idag inte lever upp till kravet att garantera föräldrarna (sic!) rätten att tillförsäkra sina barn en både utbildning och undervisning som stämmer med deras religiösa tro.

Denna märkliga ordning bygger på en uppgörelse mellan den dåvarande borgerliga regeringen – pådrivna av Kristdemokraterna i denna fråga – och de religiösa friskolornas lobbyister. Men denna kompromiss innebär även utifrån ett religiöst friskoleperspektiv ett principiellt brott mot skrivningarna i Europakonventionen.

Slutsatsen är att det finns ett betydande tolkningsutrymme. Utredaren kan i princip landa i åtminstone fyra olika slutsatser – och riksdag och regering kan sedan tolka det så som de vill:

  1. Status quo. Dagens tolkning av Europakonventionen är en acceptabel kompromiss, och Barnkonventionens skrivningar väger lättare. Det är inte en acceptabel situation i ett sekulärt samhälle som det svenska.
  2. Alla skolor – även kommunala och icke-konfessionella friskolor – måste tillhandahålla religiös undervisning och utbildning i övrigt om och när det finns föräldrar som kräver det. Annars bryter Sverige mot Europakonventionen. Det skulle rimligtvis leda till omfattande – och befogade – protester från allmänheten, skattebetalare, lärare, föräldrar och elever.
  3. Vem som helst får starta och driva en friskola. Men alla skolor – även friskolor – ska vara helt icke-konfessionella, och hela skoldagen ska vara fri från ensidig religiös påverkan från skolan gentemot den enskilda eleven. Däremot ska rätten att bedriva religiös och annan livsåskådningsundervisning på kvällar, helger och lov värnas. Det är en fullt möjlig och högst rimlig tolkning av Europakonventionen, som dessutom stämmer väl överens med Barnkonventionen.
  4. Samma som punkt 3, men med ett tillägg: Religiösa samfund eller andra konfessionella/trosinriktade aktörer får inte ens starta friskola, även om de avger löfte om att inte ha några konfessionella inslag. Denna slutsats utgår från att de drivkrafter som den som startar och driver en religiös friskola har skulle göra det omöjligt att de facto vara neutral inför olika livsåskådningar. Det handlar givetvis om att på ett eller annat sätt stärka stöd och sympati för en viss trosinriktning. Att religiösa aktörer skulle vilja bedriva skolverksamhet utan att på minsta sätt vilja profilera och stärka stödet för sin tro är högst osannolikt.

Om utredaren landar i en tolkning som innebär att religiösa friskolor får finnas kvar som idag, så vore det ett svek inte minst mot alla de barn som redan idag lever i starkt frihetsbegränsande och ibland hedersrelaterade eller strikt religiöst styrda hem. För dessa utsatta elever skulle skoldagen kunna vara ett andningshål i en annars kvävande tillvaro.

Att – som tyvärr ofta sker – avfärda kritik mot religiösa friskolor genom att insinuera islamofobiska syften fördummar bara diskussionen. Detta handlar i grund och botten om att skolan ska vara en mötesplats för elever med olika bakgrunder, där de kan låta sin nyfikenhet och kunskapstörst blomstra. Inte en plats för ensidig religiös eller politisk påverkan. Det hade varit bra om regeringens direktiv hade varit ännu tydligare i den ambitionen.

 

Daniel Färm

chef, Tankesmedjan Tiden