Idédebatt och analys som förnyar arbetarrörelsens frihets- och jämlikhetssträvan

Sedan några månader pågår en debatt om Nato i svenska medier. Den nya ryska politiken  har fått många att kräva ett svenskt medlemskap, även inom Socialdemokratin, där en grupp tidigare ambassadörer och några tongivande debattörer, som Widar Andersson, slagit an tonen.

Deras argument är värda att ta på allvar. Vi lever i en mer osäker tid, samtidigt som det svenska försvaret inte är lika starkt som förr, bland annat på grund av den avskaffade värnplikten.

Ryssland hotar kanske inte Sverige på något omedelbart sätt, men länderna på andra sidan Östersjön har redan känt på den ryska och sovjetiska aggressionen och menar att hotbilden ökat dramatiskt efter kriget i Georgien och ockupationen av Krim.

Skulle Sverige verkligen stå utanför en konflikt som drabbade låt oss säga Estland? Och visst skulle vi förvänta oss hjälp från andra EU- och Nato-länder om vi själva utsattes för ett angrepp?

Om svaret är nej på den första frågan och ja på den andra, blir inte den naturliga följdfrågan då om vi inte i praktiken redan är med i Nato och därför även formellt borde lämna in en ansökan? Särskilt om vi lägger till de senaste årens samarbetsavtal med försvarsalliansen och det värdlandsavtal som klubbades igenom i riksdagen i går.

En del av vänsterkritiken mot dagens svenska säkerhetspolitik bygger på samma grundpremiss; i praktiken är vi redan med. Fast där blir slutsatsen den motsatta. Det vill säga att vi därför inte behöver gå med i Nato.

Vid en närmare betraktelse är frågan inte så enkelspårig. Den stora fördelen om vi väljer att stanna utanför Nato är exakt densamma som motiverat alliansfriheten under alla dessa år. Vi riskerar inte lika enkelt att dras in i en konflikt som vi inte själva är en del av. Vi har på ett tydligare sätt det slutliga avgörandet i våra egna händer, även om man aldrig kan utesluta att vi ändå mot vår vilja skulle dras in i exempelvis en väpnad aggression i vårt närområde.

Det andra tunga argumentet är USA:s dominans. Under Barack Obama hade ett Nato-medlemskap ställt Sverige inför ganska få svåraöverväganden, men med Trump som president, om det nu gud förbjude skulle bli så, hamnar Nato i ett svårare läge. Mycket svårare. Vi talar trots allt om en presidentkandidat som lovat att spränga terroristernas familjer i bitar. Med Trump i Vita huset och Putin i Kreml hamnar världen i ett skakigt, osäkert tillstånd. Nato ska stötta USA, och i det läget kan det trots allt vara bra att hålla ett visst avstånd till försvarsalliansen.

Det tredje argumentet, något mer komplicerat, är att de säkerhetspolitiska spänningarna skulle öka i vår del av världen om både Sverige och Finland skulle bli medlemmar, och alla utgår ifrån att det i så fall kommer att ske samtidigt. Det är inte på något sätt rimligt att låta Putins eventuella ilska över att få två nya Nato-länder nära sitt lands gräns styra vårt beslut. Sverige måste föra en självständig säkerhetspolitik. Men det vore direkt korkat att inte kalkylera med de säkerhetspolitiska konsekvenserna av ett säkerhetspolitiskt beslut.  Självklart står vi på en rad olika sätt nära de andra EU-länderna som är medlemmar. Självklart delar vi de andra Nato-ländernas grundvärderingar i högre grad än vi delar dem med Ryssland eller Kina.

Därför ska vi också samarbeta med Nato. Men vi har fortfarande möjligheten att stå utanför.

Jag tillhör inte heller dem som anser att det är en specifikt socialdemokratisk politik att stå utanför Nato. I andra länder, som Norge, Holland eller Storbritannien, är det medlemskapet fullt förenligt med både socialdemokratisk ideologi och möjligheten att göra sin röst hörd i internationella sammanhang. Men den avgörande frågan är kanske inte om vi ska göra som dem, utan om de skulle valt att gå med i Nato givet den svenska positionen i dag, med 200 år av alliansfrihet och fred bakom oss. Det är inte lika säkert. Flera av dem skulle antagligen kommit till samma slutsats som den svenska socialdemokratin.

Det finns ytterligare ett argument, som är mer av en kritik av logiken i Nato-förespråkarnas argument. De säger att det säkerhetspolitiskaläget just nu, med ett mer aggressivt Ryssland, motiverar att Sverige går med. Problemet är bara att just det argumentet har varierat över tiden. Under det kalla kriget sa man samma sak. Spänningarna motiverade att Sverige gick med. Vi kunde inte stå ensamma. Efter murens fall sade man tvärtom. Nu var spänningarna inte så stora, och det fanns inget för Sverige att vara neutralt emellan. Då var det alltså bristen på hot som motiverade ett medlemskap. Nu är det förekomsten av dem.

Vilket av dessa argument är rätt? Båda kan inte vara det.

Jesper Bengtsson