Idédebatt som låter arbetarrörelsen och vänstern blicka framåt.

Lagen om stöd och service  till vissa funktionshindrade (LSS) har varit på tapeten ett tag nu. I önskan att förhindra fusk och bedrägeri inom assistansen har regeringen uppmanat Försäkringskassan att ”bryta” kostnadsutvecklingen inom assistansersättningen. Problemet är att detta har gått och går ut över de personer som faktiskt behöver assistans. De med helt normala behov men som behöver speciella insatser för att ha möjlighet att leva ett normalt liv.

Vi har sett flera exempel på personer som inte längre kan leva sina liv till fullo. Personer som tidigare har varit berättigade assistans men som inte längre är det. Många assistanstagare är fortfarande oroliga för sin framtid. De vet helt enkelt hur eller om de i framtiden kommer kunna leva sina liv på samma sätt som nu. Poängen med LSS är ju att alla, oberoende av funktion, ska kunna leva. Inte bara överleva.

Sedan har vi de anhöriga. Många brukare, allra helst barn, har anhöriga som jobbar som assistenter för dem. Om dessa personer inte längre är berättigade assistans kommer detta också gå ut över personerna omkring dem. Förutom det mest logiska, att det är jobbigt att se sina nära och kära få det avsevärt mycket svårare, drabbar det också anhöriga som har personlig assistent som yrke. Risken är att man försätter dessa familjer i ekonomisk otrygghet.

Det kommer också bli svårare för arbetsgivarna att samordna sina assistenter om det visar sig att färre personer kommer att efterfråga tjänsten. Har man tidigare haft till exempel tio assistenter på tre brukare kommer det ju bli knepigare att samordna tio assistenter på två brukare. Risken är att assistenterna kommer behöva dela på tiden vilket kan resultera i både stress och nedskärning i arbetstid. En majoritet av de personliga assistenterna har idag en deltidstjänst, kommer de ha möjlighet att jobba kvar om de måste gå ner ännu mer i tid?

Personlig assistans är redan en utsatt arbetsgrupp som det är. Branschen karakteriseras av otrygga anställningar, låg lönesättning och låg status. Trots det trivs många assistenter i sitt yrke. Det som lockar många är att man har möjlighet att rikta fullt fokus och ge en person så mycket service som möjligt. Till skillnad från exempelvis hemvården. Osäkerheten drabbar också assistenterna eftersom man inte vet hur ens arbetssituation kommer att se ut i framtiden. Som assistent får man privilegiet att komma nära en person som litar på en till fullo. Därför kan det också vara känslomässigt jobbigt att inte veta hur det kommer gå för ens brukare.

Summa summarum, nedskärningar inom LSS är inte bra för någon. Det ställer till det för arbetsgivarna, de anhöriga, assistenterna och allra helst för de som inte kan leva utan den. Poängen med LSS var och ska vara att alla, oberoende av funktionsvariation, ska kunna leva ett drägligt liv. Så måste det förbli. Den här frågan handlar om vilken människosyn man vill ha. Därför borde Socialdemokraterna visa framfötterna och driva en mer human funktionshinderspolitik. För ett jämlikt och solidariskt samhälle.

Lovisa Ström