I valrörelsen 2014 gick socialdemokraterna till val på en berättelse om ett Sverige som var på väg att gå sönder. Ökade klassklyftor, större skillnader mellan stad och landsbygd, regioner som hamnar på efterkälken. Människors livsvillkor var på väg att bli allt för olika, med minskad tillit som följd.
Det var på flera sätt en rimlig berättelse, delvis men inte bara på grund av åtta års alliansregering. Det var en bild av Sverige som många kände igen sig i.
Efter valet muttrade många allianspolitiker och liberala ledarskribenter om att det också var en bild som stämde lite för väl överens med den nidberättelse om Sverige som Sverigedemokraterna pumpade ut, men det krävdes inte många sekunders uppmärksamhet för att höra att Socialdemokraternas svar på problemen var helt andra än Åkessons.
Nu har Socialdemokraterna suttit drygt två år i regering, och det finns en enorm risk att man redan glömt bort sitt budskap från valet 2014.
Det blir lätt så i regeringsställning. Det parti som är ytterst ansvarigt för centrala politikområden får ett märkligt och kontraproduktivt men ofta i stunden rationellt behov av att skönmåla samhällsutvecklingen på just dessa områden. Det går åt rätt håll. Och visst, i dagens Sverige kan en verkligen säga det på flera centrala punkter. Arbetslösheten minskar. Sysselsättningen ökar. Sverige toppar en rad olika internationella index, om jämställdhet, människor upplevda lycka, kreativitet och innovationskraft.
Men från att ha vänt utvecklingen åt rätt håll är steget kort till att bortförklara även uppenbara samhällsproblem.
Det händer alla partier som sitter vid makten, men jag trodde inte att det skulle hända så snart för ett parti som just tillbringat åtta år i opposition.
I söndagens Aftonbladet skrev Katrine Marcal en text som berörde samma ämne. I en tid då extrema högerkrafter, från Vita huset till Sölvesborg, gör allt för att svartmåla den svenska modellen och hävda att invandring och vänsterpolitik förstört samhället, är det lätt för en s-ledd regering att falla i fällan och försvara allt Sverige är, även där människor ser att vi har mycket att jobba med. Katrine Marcal skrev att :
”Det kanske allra farligaste med den rådande debatten om Sverigebilden är att den riskerar att göra att vänstern tappar sin samhällskritik och om vänstern tappar sin samhällskritik tappar den allt. Kanske inte just nu. Men på sikt. Socialdemokratin måste alltid slåss mot sitt eget inbyggda utgångsläge: att vara stolt och ganska mätt.”
Det är ett viktigt konstaterande.
Socialdemokratin växte fram som en samhällsförändrande rörelse och det är bara som sådan den har sitt berättigande. Och även där ”rörelsen” verkligen är nöjd kan den inte utgå ifrån att alla människor känner på samma sätt.
När nyliberalismen slog igenom i den svenska samhällsdebatten på 80-talet var det precis det som hände. Socialdemokratin hade byggt välfärdssamhället. Folkhemmet. Utan styvbarn och kelgrisar. Men många såg revorna i välfärden. Utanförskapet. Och så tyckte man att socialdemokratin blivit maktfullkomlig.
Den gången hade socialdemokratiska regeringar styrt landet i 44 år. Den här gången är det en något kortare period. Det vore trist om samma försvarsmekanismer trots det skulle prägla retoriken.
