Ödesvalet som det kallats i svensk media avgjordes igår. Det kurdiska partiet HDP gick över parlamentströskeln med dunderbrak. Det goda resultatet är en följd av Erdogans storhetsvansinne, ökad polarisering i Turkiet och skickligt ledarskap. Resultatet visar på ett Turkiet som är villig att fortsatt närma sig väst och demokratisera.
Årets val var riskfullt för kurderna. 10-procentspärren in till parlamentet, världens högsta spärr hade hittills visat sig vara omöjlig att passera. Partiets ledamöter hade därför i tidigare val kandiderat som oberoende politiker i sina egna valdistrikt. På så vis hade partiet fått ett 20-tal representanter in i parlamentet. I år däremot satsade man allt på ett kort och gick till val som ett gemensamt parti. Det var antingen vinna eller försvinna.
Kurderna utgjorde det största hotet mot AKP:s majoritetsstyre. AKP har sedan deras första vinst 2002 ensamt styrt Turkiet. Något som av många turkar anses bra. Koalitionsregeringar förknippas i dagsläget bara med 90-talets ekonomiska kris och ständiga nyval.
I år siktade AKP på en ännu högre vinst, två-tredjedelars majoritet eller 330 av parlamentets 550 platser. Genom detta hoppades man på att utan folkomröstning kunna införa ett presidentsystem likt den i USA, men utan den maktfördelningsprincip som det i vanliga fall innebär. Den nuvarande presidenten Recep Tayip Erdogan skulle därmed säkra makten igen efter tio år som premiärminister. För de som numera förknippar Turkiet med minskad yttrandefrihet, korruptionsskandaler och fängslade journalister var det därför extra viktigt att inte låta AKP få mer än 50 procent.
Efter år av krig och 35 år efter att den nuvarande konstitutionen författats kom kurderna äntligen in i parlamentet. Erdogans parti tappade för första gången klar majoritet och backade med cirka 10 procent. Men hur blev detta möjligt?
- Erdogans storhetsvansinne
Länge visade valundersökningarna att HDP låg precis på gränsen till tröskeln. Fick de mer än 10 procent av rösterna skulle AKP förmodligen backa. Men gjorde de inte det, skulle alla deras röster i stället tilldelas det näst största partiet i valkretsen, AKP. Erdogan och hans parti behövde alltså bara hoppas på att HDP precis skulle snubbla över mållinjen. Allt hopp låg på att kurderna skulle komma in. Därför var AKP och regeringskontrollerade nyhetskällor extra noggranna med att kritisera HDP. Under ett valmöte den 3 juni påpekade Erdogan bland annat att partiet stöttades av armeniska lobbyister, homosexuella, aleviter, terrorister, marxist-leninister och internationell media. I stället för att bedriva en egen valrörelse och uppmana sina egna väljare att rösta på sitt eget parti, uppmanade han HDP:s väljare att inte rösta på HDP. Något som flera i Turkiet menade var ett brott mot demokratin. Att han ens uttalat sig sågs också som ett brott, då presidenten ska verka neutral. Den hårda retoriken resulterade i ökat våld mot HDP. I fredags utlöstes två bomber i staden Diyarbakir. Två personer dog och över hundra skadades. Någon dag innan bombdådet mördades en av partiets busschaufförer och en annan brändes levande.
Den hårda retoriken mot HDP visade sig bli en dålig strategi. Ju mer smutskastning från Erdogans sida, desto fler drogs till HDP. Gårdagens resultat visar det här tydligt. HDP fick nästintill 80 procent av rösterna i Diyarbakir. I stället för det kaos som så enkelt kunde skapas i samband med bombningarna, manade HDP:s ledare Selahattin Demirtas till lugn och fred och sa ”de som vill ha fred kommer att vinna valet”. Ett smart drag. Genom att visa på sina egna fredliga intentioner, blev Erodgans parti i stället det ofredliga.
Bombdåden i Diyarbakir blev även droppen som fick bägaren att rinna över. Många mittenväljare och främst icke-kurder bestämde sig som en protest mot Erdogan och av sympati för Selahattin Demirtas att lägga sin röst på HDP. I slutändan blev det också väldigt strategiskt för många regeringsfientliga turkar som visste att HDP:s röster riskerade att hamna hos AKP om inte 10-procentspärren spräcktes. Hade det inte varit för dessa röster hade HDP aldrig kommit in i parlamentet.
- Ökad polarisering i Turkiet
Halklarin Demokrasi partisi HDP är ett prokurdiskt parti som på svenska betyder folkets demokratiska parti. Folkets parti kan ses som ett resultat av Gezipark-protesterna 2013, där den yngre generationen bröt ner alla typer av politiska barriärer. Protesterna bidrog till att människor som vanligtvis ogillade varandra, samarbetade. Att militären i stället för att hjälpa polisen och regeringen, hjälpte de civila. Att folk på gator och torg dansade och sjöng på flera språk. Kristna och muslimer, kurder och turkar, socialister och nationalister samarbetade mot en gemensam fiende, Erdogan.
HDP har inte bara lyckats förmedla denna känsla av gemenskap igen. Den nya fördelningen som uppstod i samband med Gezi-protesterna, mellan de som stödjer och de som inte stödjer AKP har även använts som ett verktyg. En av de största hashtagen under valrörelsen har bland annat varit ”seni baskan yaptirmiyacagiz”, vi ska inte göra dig till president. För de som verkligen ogillar Erdogan har detta varit otroligt uppmuntrande.
Partiets sammansättning symboliserar även den sammanhållning som skapades i samband med protesterna 2013. Folkets demokratiska parti består av kurder, turkar, armenier, aleviter, assyrier, syrier, araber med flera. De förespråkar jämställdhet och tack vare deras princip, varannan kvinna varannan man har 31 kvinnor i dagsläget kommit in i parlamentet. Partiet lyfter fram HBTQ-frågor, feminism och normkritik. För första gången i Turkiets historia har en öppen homosexuell hamnat i parlamentet.
HDP:s framgångar i Turkiet är ett resultat av ett alltmer ojämlikt Turkiet. När kapitalintressen går förbi ökad solidaritet och jämställdhet skapas motsättningar mellan de som stödjer majoritetssamhället och de som inte gör det. Samma tendenser ser vi även i Sverige med Sverigedemokraterna och resten av Europa. Sverigedemokraternas framgångar är tydligt på grund av ökade klassklyftor. Ett parti som vill hävda sig emot majoriteten. Men tillskillnad från SD har HDP i stället baserat sin politik på just solidaritet. Att ständigt peka på en fredlig lösning av kurdfrågan, systerskap och människors lika värde har visat sig vara effektivt mot Erdogans regim som numera bara förknippas med lögner och smutskastning.
- Selahattin Demirtas
Framgången är också tack vare Selahattin Demirtas. Partiet har två språkrör: en kvinna och en man. Trots det har Demirtas blivit ansiktet utåt för partiet och ses nästan som den enda ledaren för partiet. I stället för att tala kurdiska på sina valmöten har han tilltalat hela den turkiska befolkningen på turkiska. Han har tillåtit turkiska flaggor på sina möten och öppet visat sitt stöd för Gezi-protesterna. Tack vare stor utstrålning, smarta skämt, stort utrymme i media och sin unga ålder har han uppnått en slags stjärnstatus i Turkiet.
Hans ledaregenskaper demonstrerades som mest under bombdåden i fredags då han manade till fred och lugn. Och vid varje attentat gentemot partiet var det inte för kurdernas skull man blev ledsen, utan för Selahattin Demirtas skull. Det här visar igen på hur viktigt det är med goda ledare och hur en bra ledare kan utnyttja en dålig händelse till sin fördel.
Just nu ser framtiden för Turkiet väldigt ljus ut. Erdogans majoritetstyre är över, kurderna har äntligen en röst i parlamentet och journalister vågar uttrycka sig fritt igen. Som det ser ut nu kan AKP välja att skapa en minoritetsregering. Risken är då att det blir nyval redan i höst. De kan även välja att ingå i en koalition med det nationalistiska partiet MHP, vilket med stor sannolikhet bidrar i ökad polarisering. Resultatet från igår pekar dock på att den turkiska befolkningen fortfarande värnar om demokratiska värderingar. Turkiet levererar när det verkligen gäller. Vad mer kan man önska sig?
Sirin Kara, utredare
