Idédebatt som låter arbetarrörelsen och vänstern blicka framåt.

Tiggerifrågan splittrar Socialdemokraterna, skriver Dagens Nyheter i dag. Ungefär hälften av S-väljarna vill enligt deras undersökning se ett förbud. På socialdemokratiska partikongressen kommer man ta ställning i frågan, där partistyrelsen vill reglera tiggeriet. Men jag är rädd att vi gör antiziganismen en tjänst om vi går mot ett förbud.

En uteservering på ett soligt torg i en stad i Europa. Jag och min syster hukar under caféts parasoller. Trötta, hungriga, mitt i en tågluff.

Några barn, troligtvis syskon står en bit bort. Smutsiga, trasiga kläder, tovigt hår. Stora ögon. De ser vår mat. Ser på vår mat. Rör sig tveksamt och trevande. Märker våra blickar, kanske syns vårt ömkande. Kanske ser vi mindre hotfulla ut än andra. De närmar sig försiktigt. Som är de beredda på slag från alla vinklar.

Jag minns den här dagen så väl. Det var den första men absolut inte sista gången som jag bevittnade det djupa, djupa hatet mot romer.

Det tumult som uppstod efter att vi bjöd bort vår mat till de romska barnen på den där uteserveringen i Rumänien hade jag aldrig kunnat förutse. Det våld som tillämpades och hur både personal och matgäster så starkt, så föraktfullt, med gemensamma krafter slog undan barnen. Vilka gester och ord som användes. Som vore de kackerlackor. Hur samma kraftuttryck vändes mot oss när vi protesterade och ville skydda barnen.

Att romer är ohyra, parasiter, lägre stående som inte har förmågan att någonsin bli civiliserade är sådana utbredda åsikter att de inte alls ifrågasätts. I Rumänien, precis som i alla andra länder där romer lever, finns djupa, invanda fördomar mot de här människorna. Att de inte vill vara en del av samhället, att de väljer att inte ha sina barn i skolan eller att ha ett jobb.

Fråga tio personer på vilken gata som helst i Sverige och du får minst en som svarar ungefär så. Romer har själva valt att inte vara en del av samhället. De vill inte gå i skolan. De vill inte vara som vi. Fördomarna mot romer är starkare och mer accepterade än mot någon annan grupp både i Sverige och Europa i stort.

De allra flesta som tigger på våra gator är romer. Men väldigt sällan har de som uttalar sig om tiggeriet i Sverige någon aning om hur de här människorna har det i sina hemländer. Hur extremt fattiga de är. Hur avskärmade de är från resten av samhället, hur ovälkomna de är utanför sina bostadsområden. Att det inte bara är analfabetism och i princip obefintlig utbildning som försvårar möjligheter till jobb, möjligheter att komma in i majoritetssamhället eller att ge sina barn bättre förutsättningar i livet.

Antiziganismen finns där hela tiden. En tågresa kostar ofta olika för olika människor. Samma sak är det med ett läkarbesök eller en operation. En familj jag träffade hade bara råd att betala under bordet för själva operationen (förutom de ordinarie kostnaderna), men inte för eftervård av sin lilla son. När systemet är omöjligt att komma in i men också omöjligt att ta sig fram i är möjligheterna ytterst begränsade. Att åka utomlands att tigga är ofta det enda som återstår.

Självklart kan vi inte förbjuda fattigdom i Sverige. Vi kan inte förbjuda människor att be om hjälp lika lite som vi kan förbjuda människor att vilja hjälpa dem i nöd. Detta är en principiell fråga för socialdemokratin vars grund bygger på solidaritet och att lyfta människor ur fattigdom.

Vi kan inte heller blunda för systematiskt och djupt förtryck.

Istället bör vi ta starkare ställning mot antiziganismen, markera alla människors lika värde och rättigheter. Men detta gör vi på helt andra sätt än genom repressiva åtgärder. Öppnar vi upp för förbud av tiggeriet gör vi istället tvärtom. Då inbjuder vi till att behandla romer som på det där soliga torget i en stad i Rumänien.

Lina Stenberg

Kommunikationchef, Tankesmedjan Tiden