Flyktingmottagandet har under lång tid varit ojämnt fördelat mellan landets kommuner. Områden som Södertälje och Malmö har till exempel tagit ett betydligt större ansvar än både Täby och Danderyd. På grund av att kommunerna haft en valmöjlighet i frågan om mottagande har vissa områden kommit att präglas av en stor koncentration nyanlända, medan vissa knappt tagit emot några alls. Södertälje tog år 2014 exempelvis emot trettio gånger så många som Täby.Alla kommuner tar med andra ord inte emot efter förmåga. Täby är ju en av Sveriges rikaste kommuner. Det handlar snarare om politisk vilja.
Detta gäller hela den kommunala strukturen, allt ifrån att man bygger billiga hyresbostäder till att man inrättar fungerande samarbeten mellan Arbetsförmedling, lokalt näringsliv, civilsamhället och utbildningsväsendet. Att arbetsmarknadsminister Ylva Johansson i februari i år gick ut och meddelade att arbetet emot en nationellt tvingande lag har initierats ger signalen att den kommunala valmöjligheten kan försvinna. En kommun kan i och med ett sådant initiativ förhindras att organisera verksamheten på så sätt att den exkluderar möjligheten att erbjuda ett fungerande flyktingmottagande.
Bostadsbeståndet har här utgjort en nyckelfråga, där bristen på hyresrätter fungerat som förklaring till varför mottagandet varit så lågt. Om lagförslaget röstas igenom finns möjligheten att kräva att alla kommuner bygger ett visst antal subventionerade hyresrätter varje år. Det ska helt enkelt inte vara möjligt att projektera för en otillräcklig mängd hyresrätter. Med regeringens nya deklaration om statliga subventioner för byggandet av denna upplåtelseform finns än starkare incitament för att öka mängden hyresrätter.
Att kommunalrådet i Danderyd motsätter sig att regeringen använder sig av piska istället för morot i frågan tyder ännu mer på att vissa rättighetsfrågor kräver tvång istället för lockande och pockande.
Det är inte statens uppgift att uppmuntra tröga kommuner att ta emot fler flyktingar. Deras arbete består av att göra det till en nationell angelägenhet att varje kommun visar öppenhet och beredskap att erbjuda arbeten, bostad och stöd för de som bosätter sig i området.
Att ta emot flyktingar kan och bör inte vara en kommunal valmöjlighet utan en kommunal skyldighet.
Tora Färnström, praktikant Tankesmedjan Tiden
