Feminism måste byggas på höjden, inte på bredden. Detta är en av huvudteserna i Birgitta Ohlssons bok ”Duktiga flickors revansch”. Men det samhälle där feminismen inte inbegriper alla – en feminism som kräver duktighet – skrämmer mej.
Det finns flera saker som skaver med Ohlssons resonemang om feminism och duktighet. För det första är det ordet duktig som sådant. Det är ingen slump att det hänger ihop med orden ”att duga” och ”duglighet”. I den bemärkelsen blir det en spegling i vad andra tycker, att passa in och vara folk till lags. Och jag förstår inte vad den egenskapen har att göra med kampen för jämställdhet.
Men vad menar då Birgitta Ohlsson med att vara en duktig flicka i sin bok? Det är lite olika, men att ha kämparanda, att vara ambitiös, med högt uppställt mål i sikte är några synonyma egenskaper. Kort och gott att vara begåvad och driftig. Och duktigheten ska vara ädel, utan knog och gnet. I korthet målar hon upp ett liberalt skolexempel på en framgångsrik, nobel klassresenär. Var och en är sin egen lyckas smed. Att nå framgång gör endast den som gjort sig förtjänt därav.
Men detta synsätt är extremt elitistiskt och väldigt fördomsfullt. Med Ohlssons definition blir feminismen ett projekt för kvinnor med hög IQ, för de mest driftiga – och dem med rätt förutsättningar. Men sanningen är ju att alla inte har samma premisser med ork, kraft, mod eller möjligheter att ta sig fram. Alla har inte lika vassa armbågar. Har dessa ”oduktiga” kvinnor då inte gjort sig förtjänta att vara med i det feministiska projektet?
Och absolut, Birgitta Ohlsson hymlar inte med att feminism för henne är ett liberalt projekt. Men är det inte just är den liberala tron på den kvinnliga duktigheten som ett individualistiskt projekt, som gör att vi mår så dåligt av den. Forskningen visar ju att duktighet, de allt högre ställda kraven på kvinnor i alla gebit och samhällsområden, bidrar till en alltmer utbredd ohälsa. Sjukskrivningar med med koppling till psykisk ohälsa och stress ökar, och detta främst bland just kvinnor. Var femte sjukskriven kvinna har en stressrelaterad diagnos och var tredje kvinna kommer någon gång drabbas av en depression. Och är det en slump att kvinnor drabbas mer än män? Inte alls. Kvinnor tar fortfarande huvudansvar för hem och barn. Samtidigt som en växande del kvinnor inte får ihop det ekonomiskt, många gånger på grund av ofrivillig deltid, jobbar alltfler kvinnor allt mer. Att därtill ha kravet att vara en duktig, driftig och duglig flicka som Birgitta Ohlsson förespråkar, gör knappast saken bättre. Inte heller att stå ut och kämpa i tysthet utan klagan.
För problemet med ohälsa kan inte vara att individerna inte orkar eller inte vill vara duktiga. Vi måste se samhällets ansvar för detta, i tider där arbetsgivarens marknad råder, med försämrad arbetsmiljö och högre krav på arbetstagares effektivitet.
Ohlssons bok hjälper säkert många högutbildade kvinnor i karriären eller unga tjejer som vill nå dit. Ambitiösa medelklasskvinnor med en liberal samhällssyn som vill bli bekräftade i att de gör eller har gjort rätt livsval. Men den gör knappast någonting för jämställdheten bland kvinnor i andra samhällsskikt. Snarare spär den på den maktlöshet som många kvinnor upplever som inte har möjlighet att ha en årslön i buffert, att lägga undan pengar till sina barn eller kräva sina rättigheter och armbåga sig uppåt i samhället enligt Ohlssons paroll.
Samhället kan inte bara bestå av duktiga, strategiska individualister som tar för sig på andras bekostnad. Den feministiska kampen måste, precis som politiken i stort, se till bredden. Den kan inte villkoras. För vi måste tillåta varandra att vara oduktiga och ändå förtjäna bra liv.
