Idédebatt som låter arbetarrörelsen och vänstern blicka framåt.

Alla inser nog att man inte ska tro på alla personlighetstester som cirkulerar på nätet. Häromdagen gjorde jag till exempel ett test som skulle tala om för mig hur jag skulle se ut som kvinna. Jag matade in en av mina profilbilder och fick upp en redigerad bild av en långhårig och lite skäggig bebis. Jag hade passat i vilken Stephen King-film som helst.

Men riktigt knepigt kan det bli när testerna handlar om politik.

Bland mina politiskt intresserade vänner florerar just nu en undersökning som placerar in den som gör den i en politisk fyrfältstabell. Längs ena axeln finns höger-vänsterskalan. I ändarna av den andra axeln står begreppet liberal på ena sidan och kommunitär på den andra.

Det senare är två helt missvisande begrepp. De är nämligen inte alls varandras motsatser.

Kommunitär betyder förenklat att man i sin samhällsanalys och idé om hur samhället bör vara organiserat lägger stor vikt vid olika gemenskaper. Tanken är att vi människor ofta (men inte alltid) behöver gemenskaperna. Genom familj, vänner, föreningar, organisationer, religiösa sammanslutningar och andra grupper får vi mening, samhörighet och dessutom en kollektiv styrka att agera i relation till samhället. Kommunitarismen har inga svårigheter att förklara varför människor som flyttar till ett annat land söker sig till andra människor från det landet, vare sig det är svenskar på den spanska solkusten eller somalier i någon svensk förort.

Det är så vi människor fungerar och det är så samhället fungerar. Den som helt bortser från det kan aldrig fullt ut förstå sig på vare sig det ena eller det andra.

Utan dessa gemenskaper blir vi mer rotlösa och får svårare att handla kollektivt. Det är samma idé som ligger bakom den fackliga organiseringen, eller för den delen varenda folkrörelse sedan urminnes tider.

Det är väl egentligen bara libertarianer och anarkister som med sitt extremt individualistiska tankegods kan hävda att detta per definition skulle vara en auktoritär idé. På samma gång är det viktigt att se risken för att gemenskaper i många fall kan bli auktoritära.

Men när det gäller samhällsmodell brukar kommunitarister snarare landa i en slags federalism utvidgad till hela samhället. Staten har sina uppgifter, individen sina rättigheter, men utöver det finns det lokala och regionala politiska församlingar liksom organisationer och sammanslutningar i civilsamhället som också bör få vara en del av systemet för att det ska fungera väl.

Den svenska modellen att låta fackföreningarna sköta a-kassan är ett exempel på en sådan federal kommunitarism.

Debatten om slöjan är ett annat exempel. Auktoritära ideologier säger att staten ska förbjuda slöjan för att den bryter mot samhällets övergripande gemenskaper. De flesta kommunitarister skulle istället säga att en subkultur där kvinnor bär slöja absolut måste få existera sida vid sida med andra kulturer i samhället.

En liberal kommunitarist skulle lägga till att en sådan gemenskapernas samvaro också kräver att alla individer i de subkulturerna måste ha rätt att lämna. Avstå från slöjan. Det måste finnas reella individuella rättigheter och praktisk, inte bara teoretisk, möjlighet att söka sig till andra gemenskaper i samhället.

I USA är till exempel filosofen Michael Walzer både vänsterliberal och kommunitarist på samma gång.

När SSU på 1990-talet lanserade begreppet egenmakt gjordes det med starka influenser från den kommunitaristiska debatten i USA. Egenmaktens kritiker kallade det för ett nyliberalt projekt för att det tog hänsyn till fler gemenskaper än den stora staten.

I ett kritiskt inlägg mot det där testet på Facebook skrev en av mina vänner att en rimligare, och i debatten mer vanligt förekommande konfliktaxel vore att skriva frihetlig – auktoritär. Andra talar lite kryptiskt om GAL-TAN-skalan, som i dag klyver höger-vänsteraxeln.

Kommunitarismen skulle hamna vid sidan av en sådan fyrfältstabell.

Det är det som gör den så intressant.

 

Jesper Bengtsson

Chefredaktör, Tankesmedjan Tiden