Det är en historisk dag idag. Det är något så stort som den 28:e nationella valdagen i svensk historia sedan vi fick allmän rösträtt. Eller allmän och allmän. Att få rösta innebar 1921 att alla svenska medborgare som fyllt 23 år, som gjort värnplikten, inte var förklarade omyndiga, inte var satta i konkurs, inte var varaktigt försörjda av fattigvården eller som inte dömts enligt brottsbalken att förlora sin rösträtt, fick rösta. Men kvinnor precis som män kunde för första gången vara med och påverka om samhällets framtid oavsett inkomst eller skattekvot. En person en röst.
Ibland kan man få intryck av att vi var mer engagerade förr, att politiken var mer levande och mer närvarande i våra liv. Tvärtom har faktiskt valdeltagandet i Sverige ökat genom tiderna. 1921 röstade ungefär varannan röstberättigad jämfört med mer än fyra av fem det senaste valet. Även internationellt utmärker vi oss. Bara Danmark har ett något högre valdeltagande, annars ligger de flesta europeiska länder på runt eller under 70 procent. I Frankrike röstade bara lite mer än 50 procent i senaste valet för två år sedan.
Vi är alltså ovanligt politiskt engagerade i Sverige och ser nyttan av att gå och rösta mer idag än vi gjorde förr – och jämfört med de flesta andra länder. Detta är ju oerhört positivt, demokratin fungerar ju!
Men trots att mer än åtta av tio röstar är det också nästan två av tio som inte gör det. Av ungefär sju miljoner röstberättigande är det mer än en miljon som får rösta men inte gör det. En befolkning stor som Stockholm är inte delaktiga i det gemensamma demokratiska samhällsprojektet. Att så många väljer soffan istället för förmånen att få rösta och vara med och påverka är faktiskt extremt nedslående.
Analyser av hur valutgången sett ut om även soffliggarna varit med och röstat visar att det kunnat sett helt annorlunda ut. Enligt Politologerna skulle de rödgröna ha vunnit i förra valet om alla som kunde också hade röstat. Detta är ju intressant i sig och ställer helt nya frågor om hur valdeltagande skulle kunna ökas för en ännu mer välfungerande demokrati. Hur gör vi politiken ännu mer relevant för vår befolkning så att den representerar hela befolkningen?
Orden ”soffliggare” och ”missnöjesröstning” brukar ofta nämnas i samma mening som Sverigedemokraterna. Men teorin att de som annars inte skulle rösta, nu lägger sin röst på SD stämmer inte. Lika många avstår från att rösta nu samtidigt som SD växer. Kanske beror det på att fler som är missnöjda också mer aktivt demonstrerar sitt missnöje nu än tidigare. Eller så är det bara fler som köper Sverigedemokraternas politik.
Förutom SD som partiernas svarte Petter har valrörelsen handlat mycket om paketeringen av de olika partiernas budskap, strategiska kommunikation och snabba repliker. Aldrig förr har väl sociala medier spelat en så central roll inför ett val. Facebook-kampanjer, valfilmer via Youtube och appar har spridits som aldrig förr.
Och aldrig har väl heller de olika politiska alternativen verkat så lika. I den ihärdiga jakten på medianväljaren, och med hjälp av lättsmälta, snärtigt formulerade oneliners har skillnaderna mellan blocken alltsomoftast framstått som löjligt små. Det är svårt att göra kvalificerade bedömningar enbart utifrån de ytliga budskap som vi blivit matade med. För vem vill inte ha mindre klasser? Eller mer satsningar på miljön? Eller bättre välfärd? Vem vill inte ha det bättre liksom?
Det här valet blir en rysare, det är inget snack om den saken. För den är historisk på flera sätt. Det är förmodligen första gången som det varit så jämnt mellan blocket, som vi på valdagen och kanske inte ens då vet vem som blir nästa statsminister. Det politiska landskapet, den snabba kommunikationen och sociala mediernas inverkan, liksom Sverigedemokraternas potentiellt avgörande roll gör det här valet till något alldeles extra.
Och så här fem i tolv. Alla ni som inte bestämt er för hur ni ska rösta, strunta i alla lättsålda, snyggt paketerade budskap. Se partiernas värderingar där bakom och titta närmare i backspegeln på hur de olika partiernas politik sett ut. Och fundera noga på om det är bra som det är eller om du vill ha något annat. Vill du se mer solidaritet eller mer vi och dom? Några tior mer i plånboken eller bättre välfärd?
Du bestämmer. Men bara om du röstar.
Lina Stenberg, kommunikationschef Tankesmedjan Tiden
