Den DN-debatt-artikel som företrädare för Katalys skrev i veckan måsta vara årets lösaste spark mot vår tid mest öppna dörr. Att postmateriella värderingar blir viktigare i väljarkåren var möjligen en nyhet när Ronald Ingelhart presenterade idén för ett halvt sekel sedan, men 2016 får det betraktas som en självklarhet.
Att socialdemokratin haft svårt att förhålla sig till den här förändrade verkligheten är inte heller någon nyhet. Jan Lindhagen och Macke Nilsson skrev om saken i sin lilla skrift Hotet mot arbetarrörelsen redan 1970.
Ändå är Katalys debattartikel intressant.
För det första för att den innebär en omsvängning i Katalys profil. Under Daniel Suhonens ledning har man annars mest ägnat sig åt att säga att klass fortfarande ska vara den enda betydelsefulla konfliktytan för arbetarrörelsen, och att vänstern borde vara ännu mer som den en gång var.
I arbetet med den valanalys som jag och några andra socialdemokrater skrev efter valet 2014 konstaterade vi att socialdemokratin under lång tid definierat sig som ryggraden i svensk politik. Partiet står för stabilitet, ansvarstagande och regeringsduglighet. Det får det att framstå som att alla nya och roliga idéer kommer från andra partier och det blir som Katalys skriver: S outsourcar feminismen, anti-rasismen, miljöpolitiken och en del andra områden till mindre röd-gröna partier.
För det andra är debattartikeln intressant eftersom Katalys ändå har en rad viktiga poänger i sin analys. Björn von Sydow och Åsa Westlund är inne på det i sitt svar till Katalys artikel. De skriver att ”Det finns ibland en nostalgisk ådra inom socialdemokraterna som tänker sig att om vi bara får ett rejält höger-vänsterval mot Moderaterna så kommer vi att återta vår position som 40-procentsparti.”
Så är det inte, visar Katalys rapport. Utan att inkorporera de postmateriella frågorna i partiets politik och budskap kommer partiet fortsätta att minska.
Rapporten visar också att det inte bara är medelklassen som numera allt oftare släpper de traditionella, materiella frågorna. Även arbetarklassen förhåller sig till den så kallade GAL-TAN-skalan, där frihetliga värderingar (GAL) ställs mot konservativa, nationalistiska och auktoritära (TAN) (läs mer om vad GAL-TAN är här).
Problemet är att arbetarklassen oftare går till den konservativa änden av GAL-TAN-skalan. Samhället blir allt mer polariserat och en socialdemokrati som på nytt vill bli ett 40-procentsparti måste med andra ord klara av att hitta politik och budskap som både attraherar de i Flen eller Malung som gått till Sverigedemokraterna, och de unga radikala i storstäderna som gått till Fi eller Mp eller V.
Är detta möjligt?
Ja, ett svar finns i Katalys rapport. Det handlar om att levandegöra höger-vänsterskalan igen. I debatten om feminism, identitetspolitik och anti-rasism får man ofta intrycket att vägvalet i dag står mellan de nya konfliktlinjerna eller den gamla klasskonflikten. Men inte heller klass spelar i dag någon större roll i den politiska debatten. Snarare står avgörandet mellan ett perspektiv som erkänner att samhället består av ett antal konflikter, där människor ofta får sin position beroende på ekonomisk status, kön, sexuell läggning eller bakgrund.
En skarpare höger-vänsterkonflikt skulle sannolikt blotta Sverigedemokraternas svagheter för många av de grupper som i dag stöttar partiet.
Det är inte lika självklart att det skulle gå att applicera alla delar av den radikala delen av GAL-TAN-skalans frågor till samma konflikt. Där återstår en del att analysera. Där räcker inte höger-vänsterskalan. Den handlar ju för det mesta om att högern säger att marknaden är vägen till materiell framgång, medan vänstern säger att staten och en reglerad marknad är detsamma. Och själva poängen med värderingsförskjutningen i samhället är att det materiella spelar mindre roll när stora grupper väljer parti.
Frågan om hur de olika radikala perspektiven ska förenas är dock helt avgörande. Och det saknas inte hoppfulla tecken. Ända sedan jag själv engagerade mig i arbetarrörelsen har just dessa frågor varit en del av socialdemokratins förnyelseprocess. Socialdemokratin är bärare av feminismen, anti-rasismen, hbtq-frågorna och miljöaktivismen. Det syns bara alldeles för lite.
Om inte socialdemokratin ska tappa en generation av unga aktivister måste det blir en ändring på det.
Jesper Bengtsson
