Vi har under våren förfärats av nyheter om löner på existensminimum och allt annat än arbetsrättsligt önskvärda arbetsförhållanden. Vi har talat om hur detta står i polemik till vår starka svenska arbetsrättsmodell med kollektivavtal, skäliga löner och förmånliga försäkringar. Vad vi dock pratat tystare om är hur EU-lagstiftning möjliggör denna typ av löne- och sociala dumpning. Och dessutom hur ett transatlantiskt frihandelsavtal (TTIP) kan tänkas påverka den utstationerade arbetskraftens rättigheter på arbetsmarknaden.
Nuvarande arbetsmarknadsminister Ylva Johansson gick till val med löfte om att riva upp den omtalade Lex Laval-lagen. Lagen inskränker både strejk- och facklig förhandlingsrätt. I korthet innebär det att utländska företag kan ha anställda i Sverige som arbetar under sämre villkor än de svenska arbetstagarna. Utöver löneaspekten har denna uppgörelse skapat en direkt hälsorisk då det inte går att ställa krav på arbetsgivaren att den utstationerade arbetskraften ska försäkras som svenska arbetstagare. I praktiken försämras därmed tryggheten för utomsvensk arbetskraft.
Relativt snabbt efter regeringsbildningen reviderades dock Johanssons löfte om att upphäva Lex Laval. Lagen skulle nu omformuleras – inte rivas upp. Facken gick till motangrepp och krävde att löftet från valkampanjen skulle infrias. Men regeringen menade att det fanns rent juridiska hinder och att Lex Laval därför inte kunde avskaffas. Inställningen irriterade många. Visste inte Johansson redan innan valet vilka juridiska begränsningar som fanns kring Lex Laval?
Regeringen menade istället att möjligheten fanns att införa ett så kallat bekräftelseavtal, där den utstationerande arbetsgivaren bekräftar för den svenska fackliga organisationen att arbetsgivaren utger minst minimilön. Detta för att minska risken att den lön som uppges i informationen till fackföreningarna inte överensstämmer med det som betalas ut i lönekuvertet. I realiteten finns det ofta en sådan skillnad. Frågan utreds i dagsläget av Utstationeringskommittéen och arbetet förväntades till en början vara färdigt i slutet av 2014. Men utredningen krävde förlängning och slutdatum ändrades till februari 2015. Och sen till sista maj. Och sen till sista september. Ett beslut lär alltså dröja, inte minst med tanke på hur processen för lagändringar går kräftgång mellan Rosenbads korridorer och riksdagens kammare. Det har knappast att göra med förhalning, utan kan med största sannolikhet ses som ett utslag av byråkratins sega maskineri.
Samordningen i frågan verkar dessutom bristfällig. Civilminister Ardalan Shekarabi gick förra månaden ut och lovade en lagförändring för att motverka den sociala dumpning som riskerar öka i och med en ökad grad av upphandling av företag utanför den svenska kollektivavtalsmodellen. Denna typ av upphandling verkar under EU-direktiven i Laval-lagen, det vill säga att det hindrar krav om att svenska kollektivavtal ska gälla fullt ut för utländsk arbetskraft från EU. Facken ligger här före regeringen och har redan tagit strid i frågan och infört den så kallade ”vita jobb”- modellen för att öka det sociala ansvarstagandet och minska risken att lägsta pris blir den enda avgörande faktorn vid upphandlingar. Frågan om socialt riskabla upphandlingsförfaranden och Lex Laval rör egentligen samma problematik och bör därför kunna sammanföra arbetsmarknadsminister Johansson och civilminister Shekarabis ansvarsområden. Tillsammans kan de dessutom bilda en starkare och mer enad kraft i det arbetsrättsliga arbetet. Tyvärr verkar arbetsmarknadsdepartementet kommit betydligt längre i frågan än civilministerns kansli.
En stark samordning kommer framför allt att krävas i och med de förändringar som EU förväntas genomgå. Givet antagandet att det transatlantiska frihandelsavtalet TTIP är färdigförhandlat till år 2016 krävs en facklig förberedelse inför det hot detta avtal eventuellt kan tänkas innebära för arbetsrätt och nationella lagstiftningar. Särskilt i fråga om lönenivåer, försäkringsfrågor och övriga avtalsrättigheter. Det är riskabelt att vänta på en utredning var slutdatum skjuts allt längre fram tiden. Man har helt enkelt inte tid att inte komma till beslut i frågan. Dessutom kan vi tyvärr vara relativt säkra på att en utredning har begränsad möjlighet att övertyga de borgerliga företrädare som förespråkar låglönearbeten framför sjysta villkor på arbetsmarknaden.
Som ett land verksamt i EU, vars uttalade fokus år 2015 kommer att vara att stärka den inre europeiska marknaden och öka arbetskraftens rörlighet, måste Sverige värna om det som man så länge slagit oss för bröstet – fackliga rättigheter och skäliga arbetsförhållanden. Ökad rörlighet får inte ske på bekostnad av den fundamentala arbetsrätten. För att undvika detta krävs krafttag mot konkurrens i form av lägre löner och sämre förutsättningar för all arbetskraft, svensk som icke-svensk.
Tora Färnström, praktikant
