Idédebatt som låter arbetarrörelsen och vänstern blicka framåt.

Beskedet att Johan Gustavsson frigetts efter sex års fångenskap hos al Qaida i Mali var mycket glädjande. Det måste ha varit sex fruktansvärda år, med ständig ovisshet och rädsla för att kanske aldrig få återse sin familj hemma i Sverige.

Frisläppandet är också en seger för svensk diplomati. Genom idogt arbete i det tysta fick UD till slut ett genombrott.

Det har funnits några sådana fall där den tysta diplomatin varit framgångsrik. Kidnappningen av de båda journalisterna Magnus och Mats är det senaste kända exemplet.

Gemensamt för Gustavsson och deras fall har varit att deras kidnappare varit paramilitära grupper som verkat långt utanför statlig kontroll. Det har funnits risk för att stor publicitet och bombastiska uttalanden skulle ha förvärrat deras situation. En kidnappare har ett syfte, och det är inte otänkbart att negativ publicitet och offentlighet riskerar det syftet. I det läget kan de dra de värsta tänkbara av slutsatser och helt enkelt göra sig av med gisslan.

Alltså: hatten av för den tysta diplomatin, även om sex år är en väldigt lång tid.

Att metoden är framgångsrik ibland betyder inte att den alltid är det. Under många år, i princip mellan 2001 och 2008, var det i princip helt tyst kring den svenske journalisten Dawit Isaaks öde. En del organisationer och massmedier uppmärksammade hans fall men det var ingen stor offentlig fråga. Och så snart UD tillfrågades svarade de: tyst diplomati.

Dawit Isaak förblev i fångenskap.

Sedan vaknade den bredare offentligheten. Under ett par år var hans fall förstasidesstoff nästan dagligen. Alla stora redaktioner drev långa kampanjer.

Inget hände.

Från UD hördes dock en del mummel. ”Publiciteten skadar hans fall”.

Sedan blev det tyst igen. Under de senaste fem-sex åren har den tysta diplomatins effektivitet åter prövats. Diplomaterna har fått arbeta i fred.

Vi vet alla resultatet. Dawit Isaak har snart suttit fängslad i sexton år, i princip helt utan kontakt med omvärlden.

Det har sagts tidigare men måste sägas igen. I Isaaks fall är den tysta diplomatins tid sedan länge förbi. Det vore löjligt att påstå att det finns några enkla medel för att sätta press på regimen i Eritrea men det måste prövas. Via EU, det gemensamma biståndet, genom alla de politiska kanaler som går att uppbåda.

Johan Gustavssons familj har nu fått träffa honom igen. Efter alla år. Dawit Isaaks familj väntar fortfarande.

Jesper Bengtsson

Chef, Tankesmedjan Tiden