Idédebatt som låter arbetarrörelsen och vänstern blicka framåt.

Den 20 oktober publicerades ett inlägg på Stefan Löfvens Facebook-sida. Utförligt skriver statsministern om den svenska modellen och det svenska välfärdssamhällets principer. I inlägget resonerar Löfven även kring Moderaterna som under Reinfeldts ledning förflyttades från ett klassiskt högerparti mot ett mer liberalt mittenparti. Löfven konstaterar att Moderaterna nu igen befinner sig långt ut på högersidan.

Inläggets tillhörande bild visar en statsmannamässig Stefan Löfven med korsade armar och texten: ”Vi står i mitten av svensk politik. Vi är ett parti för många inte bara några få”.

Andemeningen i statusuppdateringen är tydlig.

En socialdemokratisk regering kommer att fortsätta utveckla den svenska modellen och driva en pragmatisk politik som gynnar breda samhällsgrupper.

Att Stefan Löfvens och Socialdemokraternas strategi för att vinna valet 2018 är att säkra den breda mitten är inget nytt. Det är också nödvändigt för att vinna valet. Men som Daniel Swedin skriver i sin krönika publicerad i Aftonbladet den 9 september 2017, var det i just den fällan, mittenfällan, Norska Arbeiderpartiet fastnade tidigare under hösten. Jonas Gahr Støre och Arbeiderpartiet kunde ha valt att entusiasmera och mobilisera de egna väljarna som suktade efter förändring och regeringsskifte. Det gjorde de inte. Istället förlitade de sig på en pragmatisk mittenpolitik där möjligheten att driva igenom partiöverskridande överenskommelser hamnade i fokus, inte socialdemokratiska reformer. Mittenpolitiken syftade till att locka många, men resultatet visar motsatsen. Hoppet om förändring försvann hos arbetarväljarna.

För brittiska Labours premiärministerkandidat Jeremy Corbyn var försöket att mobilisera ”de många” i valet 2017 mer framgångsrikt. När Stefan Löfven i sitt Facebook-inlägg skriver ”Vi är ett parti för många inte bara några få” är det Corbyns huvudbudskap ”for the many, not the few” som direktöversatts.

Av media framställdes Corbyn som en principfast kommunist som inte köpt ny kostym sedan han blev politiskt aktiv på 60-talet. Det gick hem hos väljarna. Unga och breda väljargrupper slöt samman under en gemensam arbetarpolitik som engagerade och uppfattades som autentiskt och tydlig. Det var en politik som skapade framtidshopp och fick ett brett gensvar. Corbyn lyckades inte få med sig mittenfåran i politiken. Han ändrade den politiska geografin genom att flytta mitten åt vänster.

Att som Stefan Löfven sitta i regeringsställning ger ett annat utgångsläge. Det går inte att peka finger på motståndarsidan och argumentera för behovet av en ny politisk riktning. Men det går att med hela handen tydligt visa vilken politik socialdemokratin står för. Och precis som Corbyn måste Stefan Löfven och Socialdemokraterna lyckas förmedla en politik som inger hopp. En politik som känns ärlig och pålitlig. En politik som för arbetarväljarnas talan och som förenar många, inte bara några få.

Maja Stilling

Utredare, Tankesmedjan Tiden