Fred mellan Israel och Palestina kan inte bli verklighet så länge den israeliska ockupationen fortsätter. Därför måste Israels regering börja agera som en rättsstat, följa sina egna lagar och ge tillbaka det land man annekterat sedan 1967.
I en historisk dom från slutet av förra året beordrade landets högsta domstol att den största israeliska bosättningen på hela Västbanken ska vara utrymd och demolerad senast 2017. Det återstår visserligen att se om regeringen återigen går emot sin egen lagstiftning, men om marken mot förmodan återgår till de palestinska ägarna öppnar det i så fall upp för en ny strategi.
Det tog den israeliska människorättsorganisationen Yesh-Din nästan 7 år av rättsliga förhandlingar innan domen gav dem rätt. Inte för att det råder några som helst oklarheter i varken det israeliska eller internationella rättsläget, utan för att regeringens ombud genom juridisk akrobatik lyckades förhala det väntade beslutet. Det är ju med hjälp av fabricerade köpekontrakt, tidsödande prövningar och häpnadsväckande påståenden om markrättigheterna som det koloniala maskineriet upprätthålls, inte i någon egentlig rättstvist.
Det bör samtidigt påpekas att lag och rätt aldrig varit ett huvudargument för den israeliska regeringen, istället har kritiker hänvisats till en historisk idé om att det heliga landet endast tillhör israelerna. Unisona protester från en hel omvärld har inte ändrat denna uppfattning.
Därför är domen som avkunnades den 25 december att betrakta som en milstolpe i den palestinska kampen. Den klargjorde att det inte spelar någon roll exakt vilken palestinsk person som äger marken. Tidigare har ett av ockupationsadvokaternas konstgrepp varit att försöka dela upp markfrågan på individnivå och krävt att varje enskild markägare genomgår rättsprocessen var för sig. Det kommer inte att vara ett gångbart argument i framtida prövningar, budskapet var alldeles för övertydligt: en byggnation som upprättas utan uttryckligt tillstånd från markägaren skall enligt israelisk lag avlägsnas.
Fördelat på 220 kolonier runt om på Västbanken, Golanhöjderna och i Östra Jerusalem lever i dag 700 000 israeler på palestinsk och syrisk mark. Det är ungefär tio procent av hela Israels befolkning. Antalet israeler som 1967 var ungefär 10 000, har i 48 års tid ökat konstant. Israels bostads- och konstruktionsminister (de facto även ockupationsminister) Uri Ariel prognostiserade i maj 2014 att den dåvarande siffran skulle öka med nästan 30 procent fram till 2019. I höstas lanserade regionalrådet David Elyahani en kampanj för att tredubbla befolkningsmängden i Jordandalen. Han fick hjälp av en PR-byrå som bland annat konstruerade en sång och en logotyp.
Man undrar hur den sången går.
Självklart skulle en långsiktig och ömsesidigt förankrad lösning på problemet vara att föredra, men verkligheten talar emot att någon sådan inträffar inom överskådlig tid. Opinionsmätningar inför det kommande israeliska extravalet i mars pekar på ytterligare stöd för den ortodoxa högern. Det gör situationen än svårare att lösa med politiska medel. Oavsett vilken koalition som bildar regering är det nästan uteslutet att denna självmant tar sig an palestiniernas rättigheter.
Skulle det nu visa sig att exekutiva domar från juridiska prövningar resulterar i att bosättningar lämnas och marken returneras, är det definitivt en eftersträvansvärd metod som Sverige bör stötta. Arbetet med att organisera markägare och föra en gemensam talan är gissningsvis ett mödosamt och kostsamt arbete. Det är därför rimligt att Sverige bistår Yesh-Din och andra liknande organisationer med all hjälp de kan få vad gäller ekonomi och logistik. Speciellt eftersom vi väntat i över 35 år på att politiska fördömanden ska få någon inverkan på situationen.
Benjamin Ivansson, praktikant Tankesmedjan Tiden
